Kvinnlig rösträtt – ett kliv framåt

Sverige var långt ifrån det första nordiska landet med kvinnlig rösträtt, faktum är att Danmark, Norge och Finland var flera år före Sverige vad det gäller kvinnlig rösträtt. Riksdagen ältade frågan om kvinnlig rösträtt utifrån en statlig utredning som skulle pågå från 1907 framtill 1919 – det vill säga – det tog tolv år innan riksdagen röstade med majoritet för den kvinnliga rösträtten i Sverige. Motståndet kring en kvinnlig rösträtt återfanns hos både män och kvinnor i alla grupper av samhället, därav tog det lång tid för Sveriges riksdag att rösta fram en majoritet i Riksdagen. Det första allmänna valet – där både män och kvinnor kunde lägga sin röst – hölls det historiska året 1921.

Ett stort kliv framåt för rättvisa, jämlikhet och fullständigt politiskt inflytande för Sveriges kvinnor. Dock ett litet steg när det gäller att få komma in i maktens korridorer på riktig, det vill säga; att på allvar få jämlika löner, chefspositioner och ledarpositioner. Det skulle dröja ytterligare ca: 20 år innan kvinnor kom ut från hushållen och in på arbetsmarknaden. En stor orsak till kvinnornas intåg på svensk arbetsmarknad var andra världskrigets krigsberedskap i Sverige. Statistiken beräknar att ca 200.000-300.000 män sattes i krigsberedskap mellan åren 1938 och 1945 i Sverige. Det här med genushistoria är intressant och spännande, ta chansen och gör högskoleprovet och kom in på en genusutbildning vid ett universitet eller en högskola. Utbildning berikar verkligen intellektet.

Kriget, feminismen och samhället

Sverige var tvunget att mobilisera arbetskraften under andra världskriget och det blev kvinnornas uppgift att ta över männens arbetsåtaganden. Till största delen hamnade kvinnorna i mindre företag eller mellanstora företag. Inom industrin ökade inte antalet kvinnor i någon större utsträckning. Vad det gällde lönerna fick kvinnorna till en början ofta endast hälften betalt i lön i förhållande till männens löner. Detta blev en facklig fråga och kvinnorna lyckade komma upp i löner som var 80% av vad männen tjänat för samma arbetsuppgifter. Tro dock inte att kvinnorna skulle få vara kvar på arbetsmarknaden efter krigets slut. När de svenska männen återvände från krigsberedskapen blev ordningen återigen återställd – hemmafru-idealet återkom med full kraft i Sverige på 1950-talet.

Hemmafruidealet och arbetskraftsinvandringen

På den svenska arbetsmarknaden behövdes mer arbetskraft för att hålla industrin igång (som gick på högvarv efter ett sönderbombat Europa). Material, träråvaror och inte minst svenskt stål och järn krävdes för att kunna återuppbygga ett Europa i spillror. Dock var det inte de svenska hushållsfruarna som arbetat under kriget svenska staten ville sätta i arbetet. Istället påbörjades en mycket stor arbetskraftsinvandring till Sverige som skulle fortgå ända framtill 1970-talet. Till stor del var det invandrare som byggde upp det svenska folkhemmet under tidsperioden 1950 fram till 1970-talet. Det var inte förrän barnomsorgen under 1970-talet byggdes ut som svenska hushållsfruar på riktigt kunde kliva ut på arbetsmarknaden. Problemet med hushåll, barnpassning och familjeliv ville arbetsgivare lösa med deltidsarbete, såväl nu som då. Att deltidsarbetet fortfarande skall ses som en typisk kvinnofälla hänger ihop med kvinnornas lägre löner. Hög tid för Sverige att göra som Island – lagstifta fram jämställda löner!